Flera gånger under de sneaste månaderna har jag kollat på mig själv i spegeln, liksom riktigt kollat djupt in i mina ögon. Men allt jag såg var ett par sorgsna ögon som stirrade blankt tillbaks. Jag har sen barnsben hållt så många saker som hänt i mitt liv för mig själv, när jag började plugga i karlstad förra hösten så började allt krypa fram sakta sakta.
Jag har hela mitt liv varit den personen som alltid är där för andra, men när jag behöver någon så har jag aldrig kunnat vända mig till någon.
Idag för första gången i mitt liv, så berättade jag till en tjejkompis om hur min pappa brukade slå både mig och mina syskon. Det är något jag aldrig i mitt liv har gjort, har innan bara berättat det för killkompisar. Men det var något med henne, jag visste att hon skulle förstå. Det betydde jätte mycket för mig att äntligen ha en vän som visste den del om mig som nästan ingen vet.
Jag är den tjejen som alltid är glad och aldrig försöker visa mig svag inför mina vänner. Men tycker att det är dags att jag ska sluta låtsas vara någon jag inte är.
Jag älskar min pappa och beundrar honom otroligt mycket, men ibland önskar jag att han såg saker genom våra ögon, att han ska förstå att sättet han valde att uppfostra oss på är fel. Tyvär så kommer han nog att se det på det sättet. :(
Kommentera